Annas Födelsedag!

Den 8 mars är det internationella kvinnodagen men viktigast av allt, det är min födelsedag!
När man kommer upp i den ringa åldern av 31 som jag fyller får man kanske inte så mycket presenter längre, men det skadar ju inte att önska sig lite iallafall.
I år önskar jag mig:

* En helg i Malmö och Köpenhamn, framåt våren med vänner och Knutte i barnvagnen

IMG_1545 (640x427)
* Kavatskor

d675e396c79584a4b26b6a5b9191607f
* En Fjällräven ryggsäck. När man drar runt på barnvagn så är det krångligt med handväska som bara åker ner hela tiden och det börjar bli trångt i mina fickor,

31c9029dea02a234e218ac18ae574923
* Ett par ray-ban i modellen clubmaster

9efe0294b3078cbe51da9c73afc1bd01

* En såhär snygg ända

c4b8d6402a133857f5b379afdfd784f1

* En sportbehå från Nike. Har aldrig kunnat köpa en vanlig sportbehå och nu när jag snart kan det så står en Nikevariant överst på listan, färg eller form spelar ingen roll. Det viktigaste är att den är liten och passar ändå!

589607a8f4c3673e3f1ff26f6b207828

* Öland. Jag önskar mig vad som helst som har med Öland att göra, allra helst ett hus där, men jag antar att 31 inte är riktigt så märkvärdigt att fylla så man kan hoppas på det

IMG_4955 (800x569) IMG_4960 (522x800)

Vad Anna Inte Gör!

Sandra hade så rolig lista på sin blogg med saker hon inte gör, det säger en hel del om en person, så nu skriver jag en likadan lista med mina saker jag inte gör, håll till godo:

- Köper märkeskläder om det inte är rea
- Lägger in kläderna jag haft på mig på dagen i garderoben på kvällen
- Tvättar bort sminket på kvällen. Skämskudde på det men jag orkar helt enkelt inte.
- Går in i rummet med fria vikter på gymmet, där alla muskelmän står
- Dricker tillräckligt mycket vatten. Är jag törstig dricker jag mjölk.
- Rakar benen på vintern. Orka.
- Tar ut en lön en gång i månaden
- Böjer ögonfransarna med sån där läskig tång
- Bäddar sängen
- Köper ”partytoppar”. Går ut i samma kläder som jag har jämt
- Använder mascara på underfransarna
- Stretchar efter ett träningspass
- Bryr mig om att det finns de som retar ihjäl sig på mig
- Köper kläder på Vero Moda
- Slutar använda ett par skor för att de är för små, skam den som ger sig tänker jag och håller in tårna
- Fnittrar
- Går på fest utan att prata med någon
- Sitter tyst
- Tvättar nya tyger innan jag syr något av dom
- Kollar på kläder till Knut på ”pojkavdelningen”.
- Åker till pappas minneslund
- Ringer upp

orangetröja

Annas Utekväll!

Vet ni, ikväll ska jag gå ut!
Ut ut, ut och dansa och dricka vin och lägga handväskan på golvet i en ring och sådär.
Jag har inte dansat sen jag blev gravid. Det är alltså 21 månader sedan. TJUGOEN!

Jag älskar att gå ut men ännu mer älskar jag att göra mig iordning för att gå ut.
Stå framför badrumsspegeln länge, lyssna på knastriga LP-skivor och dricka öl på toaletten. Ta fram stora sminkväskan och sminka länge länge och undra om man ska ha glasögon eller inte.

Det bästa med den här utgången är att vi är flera gäng som ska ut, så alla ses ute sen. Precis som när man var yngre.
I Värnamo finns ett ställe att gå ut på, så dit går alla. Alla de man inte vill träffa och alla de man vill träffa.
Vi har skaffat barnvakt över natten. Det är första gången vi lämnar bort Knut så länge men han är i trygga farfarhänder så vi är inte oroliga.
Detta gör ju att även Emil ska ut, vi ska nämligen gå ut ihop!

Vissa par gillar inte att gå ut ihop eller bara bråkar när de gör det.
Jag och Emil älskar att dansa ihop. Vi går ut ihop och sen går vi åt varsitt håll, en hänger i baren en stund, en dansar runt och sen turas man om och med jämna mellanrum går man och säger hej till varann och hånglar mot en vägg.
Jag känner mig aldrig hämmad eller annorlunda när Emil är med, snarare tvärtom. Att han förstärker allt som är bra med mig.
Dessutom är det skönt att veta att hur dum jag än ser ut när jag dansar, så finns det iallafall alltid en som helst dansar med mig av alla!

482046_10150944019806496_137987216_n

Annas Träning!

När jag var gravid med Knut gick jag upp 15 kilo. Jag inbillade mig att jag skulle vara tillbaka i min vanliga form på direkten. Det var jag inte. Inte efter en vecka och inte efter ett halvår heller.
Jag hade sju envisa kilon som vägrade lossna så den 1 november bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Nog med bylsiga tröjor och för små jeans.
Så jag köpte ett gymkort. Ett helår. Nu jävlar.

Jag ville inte säga till någon att jag tränade. Kände att jag jinxade det om jag la upp bilder på instagram eller skrev om det på bloggen.
Så jag och min allierade, nämligen Vestis, vi gick och tränade tre gånger i veckan. I smyg.

Vid nyår började jag med 5:2 och idag så är sex av mina sju kilon borta, min garderoba kan plockas fram och dammas av igen och det känns så himla bra att vara tillbaka.
Att jag tog tillbaka min kropp, så som jag ville ha den.

Idag gjorde jag en tanitavägning på jobbet (en sådan våg som mäter fettprocent och muskelmassa).
Jag har gjort en sådan vägning förut, när jag var 27 år. Dvs för snart fyra år sedan.
Vi jämförde resultaten och jag vägde mindre då, men hade betydligt högre fettprocent då.
Nu hade jag gått upp fem kilo på muskelmassan!
Min dåvarande ålder enligt min kropp var 35, min nuvarande ålder var 29!
Jag är alltså i mitt livs bästa form efter att jag fött barn och det känns så himla obeskrivligt bra!

Man får inte skriva om sånt här. Man får inte tala om vikt och man får inte önska sig en annan kropp än den man har för då är man ytlig och fånig.
Är man däremot stor och gillar det, prisas man av folk för att man hyllar sina former och trivs med sin kropp.
Men att vara smal och ha jobbat hårt för det anses fult att prata om för då har man fallit offer för någon slags vikthets.
För mig får folk se ut precis som de vill, de får hylla och visa och jubla bäst de vill.
Det tänker jag också göra, för just nu är jag så himla stolt och glad över mina starka muskler och min braiga kropp som levererade en unge och nu dessutom kan producera muskler så jag kan bära runt på ungen också!

Heja heja kroppen! Och heja heja mig som satte fart på den!

bild

 

Anna Pratar!

image_54e38057ddf2b3032bcb3687
Jag får ibland frågan om jag vill ställa ut mina bilder, eller om jag vill vara med på mässor och sitta i en monter och teckna live, ibland får jag frågan om jag kan föreläsa eller prata om mitt jobb och alla sådana här förfrågningar får alltid nej.
Jag vill inte teckna inför publik, det är inte själva tecknandet som oroar mig utan att sitta där i en monter som en liten utställningskanin medan folk glor på mig.
Sen att ställa ut, jag gjorde det mycket förr med väldigt goda resultat men ändå tycker jag att det är så himla jobbigt så numera tycker jag inte det är värt det.
Har en minnesbild av en konstutställning min familj gick in på en gång när vi var på västkusten. Vi gick in mest av en slump och där inne stod en liten uppklädd dam, omringad av typiska västkustmålningar med stenar, tång och fiskebåtar. På ett bord stod det cider upphällt i plastglas och massor med orörda salta pinnar.
Där inne stod hon helt ensam och jag fick sådan ångest av att se det där så numera orkar jag inte ställa ut, för då känner jag mig som den ensamma damen och det orkar jag bara inte med.

MEN, för några veckor sedan fick jag frågan om jag ville vara gäst i en pod. Jag svarade som vanligt nej eftersom jag aldrig vill göra någonting nytt och helst håller mig för mig själv framför skärmen. Men sen tänkte jag att va fasen, jag måste ju våga hoppa lite iallafall och det enda jag behövde göra var ju att svara när det ringde.
Så jag sa ja.

Nu kan ni lyssna på hela intervjun här, dvs mycket exklusivt material haha!
Tack till Sandra som övertalade mig att vara med. Tycker faktiskt det blev väldigt bra och ger en sann bild av hur jag är. Även om Emil tyckte jag var dryg när han lyssnade. Men jag antar att även det är en sann bild av verkligheten.

Lyssna här:

http://atilio.blogg.se/2015/february/kallan-avsnitt-17-med-anna-ileby-2.html

Hurra För Knut 1 År!

IMG_3450

Förra året såg jag ut ungefär såhär, några dagar tidigare än idag.
Vi var och flyttstädade vårt 300 kvadratmeter stora hus, iskallt va det och vi värmde vatten på spisen för att ha att rengöra med.
Jag städade toaletten, kröp runt på iskallt  klinkergolv med magen hängandes och sen satt jag på en stol och skrubbade ugnen som om de inte fanns ågon morgondag.
På natten började värkarna. Tre veckor för tidigt och jag var så insnöad på vårt beräknade datum, 7 mars, att jag inte fattade att jag faktiskt födde barn förrän huvudet var ute.

13
Men så kom han då, Knut Anders Ileby, den 17 februari och jag kunde liksom inte riktigt greppa att han var min.
Efter någon dag på BB minns jag att jag bara ville skrika åt alla sköterskorna att lämna oss ifred, jag ville ta med mig Knutte och gömma mig i garderoben där de inte kunde komma åt oss med sina jädra nålar som de envisades med att sticka in i hans små rosa nya fötter.
2700 gram vägde han, liten som en fis bara och alldeles ljusgul och ljuvlig. Såg ut lite som Benjamin syrsa och jag kände instinktivt att jag ska försvara honom mot allt ont.
Den känslan är bestående och helst skulle jag alltid vilja gömma honom i garderoben så att han aldrig skulle bli ledsen eller sårad. Men jag antar att det är en del av livet.

10månader
Innan hade folk sagt att du kommer inte förstå hur man kan älska någon så mycket. Pyttsan tänkte jag, hur stor skillnad kan det vara egentligen?
Men denna kärlek alltså, som att vara bubbligt nyförälskad hela tiden, som att få ett handskrivet brev från Leonardo DiCaprio när du var fjorton år, som att äta cheeseburgare när du är riktigt jäkla sugen, som första uteserveringsölen i solen och som känslan i magen när man vinner en miljard.
Min toppvinst och min största lilla kärlek, älskade Knut, som jag fullkomligt knockats av dig!

Grattis på din alldeles första födelsedag!

IMG_5909

13 Vanligaste Meningarna!

De vanligaste sakerna människor säger till mig:

- Var kommer den ifrån? (om allt, kläder, tyger, papper, gardiner, stolar, tavlor, dukar, mattor, ja allt)
- Vad använder du för penna till de vita blänken?
- Jag kan inte ens rita en streckgubbe.
- Vad duktig du är (ju mer man tränar, desto mer ”talang” får man)
- Vad tecknar du för något då? (världens svåraste fråga, blir alltid lika ställd och vet inte vad jag ska svara)
- Var kommer du ifrån? (jag bor i Småland men pratar inte Småländska, alltså en bra grund till att fråga vart jag kommer ifrån)
- Jag hittar aldrig något på loppis, fattar inte hur du kan fynda så mycket (man MÅSTE vara där när det öppnar, tio minuter senare är allt det bästa borta)
- Var sitter du nu? (jag har bytt kontor en himla massa senaste tiden så det är aldrig någon som vet riktigt var jag håller hus)
- Den som ändå hade det problemet (när min bröstförminskning kommer på tal och nej, du vill inte ha det problemet. Tro mig)
- Vad säger Emil om det? (också om bröstförminskningen. För det första, så har inte Emil med den saken att göra och för det andra, så tycker han att operationen är en strålande idé)
- Har du en man som försörjer dig? (man får tydligen inte vara kvinna, ha ett roligt jobb och tjäna pengar för då sitter det antagligen en man någonstans och hjälper till. Nej, Emil försörjer inte mig. Han betalar mer än mig för att han tjänar mer, men om vi inte hade varit ihop hade jag bott på ett billigare sätt och haft billigare vanor och då hade jag klarat mig alldeles utmärkt utan honom)
- Vilket program använder du? (den här frågan dyker fortfarande upp då och då, jag gör alltså inte mina bilder i datorn utan med papper och penna. Så det enda programmet jag använder är typ paint)
- De ser inte så stora ut. (även detta rör mina bröst och förminskningen. Nej de ser inte så stora ut, men de är alldeles för stora för min kropp och om jag inte har bh på mig så skulle ni förstå vad jag menar)

När Hobbyn Blir Ett Jobb!

Jag har alltid haft ett stort intresse, en enda riktig hobby och det har varit att teckna och måla.
Jag har alltid tecknat, så länge jag kan minnas. Min bästa grej var att sitta vid mitt skrivbord i mitt rum, med stängd dörr, lyssna på när Allan Edwall läste Nalle Puh på kassettband och bara rita rita rita. Ensam helst.

Detta har levt kvar, i alla lägenheter jag haft har skrivbordet och teckningshörnan varit viktigast. När jag bodde i min allra första egna lägenhet hade jag inte ens tv, bara ett jättestort skrivbord och massor med pennor och färger och överallt på mina 20 kvadrat stod det målningar på tork.
Sen kom bloggen och något år senare startade jag mitt företag. Då var inte längre tecknande och målandet en hobby utan mitt jobb.
Väldigt roligt att få jobba med sitt största intresse, men jag blev samtidigt av med det som fick mig att slappna av och bara tänka på annat.

I flera år har jag letat efter något att fylla detta tomrum som uppstod när tecknandet blev ett jobb.
Jag försökte sticka men kom bara så långt att jag lärde mig sticka halsdukar och när jag gjort min tionde halsduk tröttnade jag.
Jag har spelat alla spel som finns att ladda ner till ipaden, jag har pusslat och gått på kvällskurser men alltid tröttnat lika fort igen.

När jag var hemma hos mamma sist fick jag hennes gamla syböcker från 70-talet. Det är tydliga beskrivningar (om man sytt lite innan och jag har iallafall gått en ettårig syutbildning så lite kan jag) och bra mönster. Man får skala bort lite av applikationerna, manchestern och velouren och ta bort lite av de utsvängda benen så funkar den perfekt även idag.
Tanten i tygaffären och jag har blivit bästisar och hon hjälper mig med hur jag ska göra när jag kör fast.
Så nu har jag hittat en hobby, en fantastiskt rolig hobby dessutom, nämligen att sy kläder till Knut!

Det är perfekt för en meter tyg räcker långt eftersom han är en minimänniska. Det går hyffsat fort och man ser snabba resultat vilket jag gillar.
Nu har jag hållit på med min nya hobby i en vecka ungefär och har redan sytt ett par hängselbyxor och ett par hängselshorts och igår klippte jag ut delarna till en liten jacka.

Jag älskar att gå in i tygaffärer, det har jag alltid gjort. Klämma på alla tyger och välja ut knappar och muddar i rätt färg. Som att måla nästan, fast med tyg.
Nu har jag alltså byggt upp en syhörna hemma, med stort långt skrivbord med symaskin. Strykbrädan står alltid framme och Emil har satt upp lysrör över bänken så jag ser ordentligt. Har dessutom ärvt massvis med dragkedjor, knappar och kantband av min släkting som rensade sina gömmor så nu står allt uppradat och jag vill helst alltid stänga in mig där och bara sy hela natten (har lite svårt att sluta när jag väl kommit igång)

Ikväll ska jag ta tag i jackan så fort Knutte somnat. Åh can´t wait!

byxor1

De första byxorna jag sydde. Efteråt kom jag å att jag borde sytt infodringen på ett annat sätt så inte sömmen mitt bak hade synts i nacken. Jaja, man lär sig nått nytt varje gång.

byxor2

Det andra paret. Här avancerade jag och sydde fickor. Fick läsa beskrivning hundraåttio gånger för att förstå hur de menade, men det slutade ändå att jag googlade på hur man skulle göra. Här satte jag i resår vid besluten istället för utsvängda som det var på mönstret. Snäppet modernare såhär kan jag tycka och bra med resår när de är lite för långa. Äpplet klippte jag ut från ett annat tyg, strök på vliselin på baksidan och sydde fast med minismå stygn runt hela. Dock märkte jag att hängslena är alldeles för långa när jag provade dom på Knut sen, så de får jag korta av ordentligt.

tyg

 

Senaste projektet: en jacka!
Själva jackan ska bli i det blåa tyget, med prickigt fleecefoder så han kan ha den nu till våren. Det fina mönstrade tyget med djuren har jag fått av Wenche som hon designat. Det ska jag använda till luvan och till en ficka.
Uppdatering av det färdiga resultatet kommer så småningom!

Dagens Porträtt!

Som sagt så har jag köpt nya pennor. Färgpennor den här gången.
De kom i tisdags och har legat hemma på köksbordet och riktigt skrikigt ”ANVÄND MIG”!
Igår fick jag äntligen ta upp dom ur asken, åh känslan med nya pennor alltså, så himla oslagbar!

Det här blev resultatet, svintuffa Ebba (babe_ebba på instagram) har velat teckna henne länge men igår fick jag äntligen tummen ur!

ebba

Annas Random Stuff!

Här kommer lite random tips och svar på vanliga frågor på mailen och lite annat jag gått och funderat på helt enkelt:

* Mitt bästa tips till alla som ska starta eget och som vill ”leva sin dröm”. Säg inte upp dig om du har ett jobb utan börja med att gå ner lite i tid och sen när du helt enkelt inte hinner med ditt vanliga jobb för att drömmen går så himla bra, DÅ ska du säga upp dig!

* Här är ett nytt porträtt jag tecknade förra veckan. Gick tillbaka till mina rötter så att säga oh tecknade en bloggerska, nämligen Elsa Billgren som varit en musa för mig i en herrans massa år nu!

elsa

* Nej jag tecknar inte tatueringar. Får ungefär femtioelva mail i veckan om tatueringar. Anledningen till att jag inte tecknar det är att då kanske du tar med den till en klåpartatuerare någonstans som gör en skitful tatuering och sen går du runt och säger att det är efter en bild jag gjort. Jag litar helt enkelt inte på att någon skulle kunna göra den rättvisa.

* Snart fyller Knut ett år och jag kommer inte låta honom smaka varken tårta eller bulle, då jag inte ser någon anledning till att han ska äta sånt än på länge.

glad

 

* Angående bilden med Håkantexten jag gjorde för ett tag sen, som nog är min mest efterfrågade bild någonsin. Den finns alltså inte till salu då jag inte vågar trycka upp och sälja något med någon annans text på. Dock har jag gjort allt som står i min makt för att försöka få tag på någon ansvarig som kan säga om jag får det eller inte men det verkar lönlöst. Så snart ger jag upp, eller så ändrar jag texten till: ”om du vill ha en idiot lägg min hand i din” så är det helt plötsligt inte exakt hans ord längre. Vad tror ni om det?

* Det här är min roligaste beställning jag någonsin fått, att teckna en person som en cirkusapa! Typiskt bra beställning!

cirkusapa

* Jag fått vansinnesutbrott och panik när folk inte svarar på mail inom någon timme. Jag vet, folk kanske har bättre saker för sig men när man har en deadline tycker jag att den andra änden av kommunikationen kan vara på hugget så jobbet slipper stå still.

* Jag är löjligt glad över att jag snart kan köpa en billig skräpbehå på rea! Har inte hänt sen jag var typ 14.

* Jag var extremt skeptiskt till chiafrön och allas bilder på den vidriga gråa massan som mest liknade papiér mache. Men nu när jag provat ska jag motvilligt erkänna att det är väldigt gott.

* Jag blir irriterad när andra svarar åt mig på instagram, innan jag hinner göra det.

* Jag har köpt nya pennor!

pennor

* Jag lyckas inte få ovanstående bild att vara på rätt håll. Den är på rätt håll i bildvisningsprogrammet men när jag lägger upp den här blir den liggande. Aja, ni fattar ju principen.