Det första sjukhusbesöket, när du än så länge bara hade ont i magen och vi kom och hälsade på, med hembakade bullar i en påse och du blev så rörd att du grät i smyg över att vi kom dit.
Såklart vi kom dit.
Du ville att jag skulle hjälpa dig att väga dig i nån stolvågsanordning. Du hade gått ner tio kilo, på bara några dagar och du var så himla glad över det. Att du skulle vara smal till sommaren.

Första gången du ringde mig efter att du hade fått en stroke och inte kunde prata. Jag svarade och kände inte igen din röst. Du lät som någon annan och jag förstod inte vad du sa.
Du grät och försökte förklara och jag kunde inte få ihop vad du menade. Vi la på och jag grät i timmar efteråt.
Nästa dag ringde du igen.
Jag var mer förberedd nu och kunde klura ut vad du försökte säga.
Du sa att du hade blivit knäpp. Jag sa att det har du varit jämt.

I hissen när jag körde dig i rullstolen. Dina rynkor i nacken. Lockarna under mössan.
Tittade noga för att riktigt memorera hur de såg ut.
Jag visste att de snart bara skulle finnas i mitt minne.
Drog fingret över din nacke och kommer precis ihåg hur det kändes.
Mina fingertoppar glömmer aldrig hur min pappa känns.

När vi satt i ditt rum och pratade. När jag lärt mig ditt nya sätt att prata.
Du sa att du haft ett bra liv. Att du fått allt du önskat.
Jag sa att det var synd att du inte fick se New York och du fick tårar i ögonen igen.

Den smala damen på begravningsbyrån. Hon med allvarlig min och trist uppsyn frågade vad vi ville att det skulle stå i annonsen.
-Kungen av cool has left the building.
Hon såg sur ut.
Du hade älskat det.

Pin It on Pinterest

Share This