Det är några månader kvar till jul, men jag börjar ändå tänka på det direkt när sommaren är över.
Hur det ska bli i år.

Förr va julen helig i vår familj.
Allt skulle vara som det alltid varit, det skulle vara samma julduk, samma smak på skinkan, samma sätt att klä granen och alla tomtar måste upp, även de mögliga marsipangrisarna från tidigt 80-tal. Alla ska med.
Det skulle vara jag, min storebror, mamma, pappa och mormor. Som alltid.
Paket i tur ordning, inget slit och släng i ett julklappspapperskaos. Alla ska hinna se och ooha och säga tack innan det är nästas tur att öppna.

Med åren har vi blivit fler och fick göra lite omorganisation i Ilebys julfirande, men det har ändå varit som vanligt. Bara några fler och kanske inte nödvändigtvis just den 24:e. Hellre en dag för sent än att det inte känns hemma.
Sen kom den där julen för tre år sedan.
Den värsta julen.
När plötsligt huvudpersonen, den självutnämnde julälskaren, tomten och grönkålsspecialisten bara låg i sin säng. Orkade inte vara med. Orkade inte sitta i soffan ens. Åt en skinkbit från nattduksbordet och somnade om. På julpermission från sjukhusets sterila miljö, utan minsta tillstymmelse till grönkålsdoft och svartvinbärssnaps.
Det var en så märklig jul. Försöka hålla skenet uppe, fira något som plötsligt kändes totalt oviktigt.
Vad ska jag med julklappar till när min pappa är döende?

En och en halv vecka senare fanns han inte mer.

Sen dess har våra jular varit oheliga.
Det är inte längre så noga om inte alla tomtar är med. De mögliga marsipangrisarna är slängda och det mesta av pyntet skänkt till Erikshjälpen.
Vilken dag vi firar, eller om vi ens firar känns inte heller så noga längre.
Det viktigaste är att vi vet att vi har varann. Vår familj känns om möjligt ännu mer sammansvetsad nu.
Fast just julen har tappat all sin helighet och stämning.
Den bara påminner om att det fattas en.

När mina föräldrar träffades, så kom de från totalt olika traditioner. Pappa från storsläkt och ungar överallt och mamma från det lilla lugna och familjära.
Precis som jag och Emil. Totalt olika.
Jag önskar vi kunde börja våra egna traditioner nu.
Fira vår egen jul, med vår julgran, vår julfrukost och våra julaftonskväll. Där man öppnar paket i tur ordning, hjälps åt att bygga ihop bilbanan från tomten och sen småslumrar i soffan allihop.
Min egen familj.
Försöka hitta tillbaka till den där känslan att julen är helig igen.
Jag vill att Knut ska få det jag hade.

I år ska vi göra marsipangrisar han och jag.
Sen ska jag spara dom tills han blir vuxen och de är gröna av mögel, men ändå viktigast på hela julen.
I år ska jag fira jul för Knuts skull, för min skull och för pappas skull.
Han hade inte velat ha det annorlunda.