Efter det där personlighetstestet har jag tänkt en himla massa. På hur jag är, på hur jag upplevs och sådär.

Jag vet att just min typ är ovanlig och kan upplevas som väldigt konstig. De flesta är varma, omhändertagande och sociala personer och jag är raka motsatsen.
Men bara för att jag inte gillar att småprata betyder det inte att jag är arg.
För att jag inte gillar kramar betyder det inte att jag är seriemördare.
För att jag skämtar på ett mycket hårdare sätt än de flesta, betyder inte det att jag behöver gå en charmkurs.
Bara för att jag inte är som du, betyder det inte att jag önskar att jag vore det.

Jag är sån här och trivs med det.
I måååååååååånga år hade jag svårt att förstå varför jag inte var som alla andra, eller kanske att förstå varför alla andra inte var som mig.
Men nu vet jag hur jag fungerar. Att jag som über introvert behöver vara ifred. Behöver slippa småprat och kramar. För att det strider mot all min natur.
Bara för att jag går hem mitt i en fest betyder det inte att det var tråkigt. Det betyder bara att det räckte.

Det som är jobbigt med att vara såhär är att det inte är normen.
Det betyder att det alltid är jag som måste anpassa mig.
För man SKA vara trevlig och småprata innan möten, fråga hur barnen mår och kanske säga nått om hur kallt det är. Det hör till.
Men för mig krävs det en stor ansträngning att göra det, och en ÄNNU större ansträngning att sen solla bort det där mellansnacket från det som verkligen sas på mötet.
Vad skönt det hade varit att gå på ett möte där man bara sa hej, tog i hand och sen började prata om det viktiga, det mötet var till för.
Sen efteråt kan man prata om hundar och restaurangbesök.
Men i den ordningen är det sällan.

Bara för att jag upplevs som sur och tvär, så innebär inte det att jag är tråkig.
Jag skulle nog tro att de som känner mig tycker jag är en av de roligaste.
För det är en jäkla skillnad när man kommit förbi allt det där, när man förstår att man inte ska pressa mig, eller be mig att förklara varför, utan bara låter mig vara som jag är.
Det är då jag öppnar upp mig och börjar lita på dig.
Känner jag mig trygg är jag absolut inte den tysta och absolut inte den lugna.
Min storebror brukar säga att jag är den mest extroverta introverta han känner för att jag tar så mycket plats.
Men med honom är jag trygg.

5 situationer där jag får kalla kårar och vill springa och gömma mig:

  • När man är med nya människor och någon säger att man ska delas in i grupper och leka lekar. Gud i himlen, skjut mig!
  • När någon ytligt bekant kommer framspringande med öppna armar och vill kramas samtidigt som de skriker heeeeeeeeeeeeeeeeeej. Hej, men nej.
  • Äta mat ihop med någon man inte riktigt känner och inte heller är direkt intresserad av att lära känna. Skulle hellre äta mat ensam, bakom en sten än äta matlåda ihop med någon jag inte känner.
  • Frisör/manikyr/tandläkare/gynekolog-snack. Jag är här av en anledning, gör ditt jobb. Vi behöver inte prata om mina semesterplaner under tiden.
  • Åka tåg ensam och hamna bredvid någon som vill snicksnacka lite med mig under resan. Det här är min egentid. Tyst.

5 situationer där jag däremot känner mig totalt avslappnad och helt som mig själv:

  • När vi spelar pingis på jobbet. Då kan jag vara social fast ha något annat att koncentrera mig på samtidigt. Win win.
  • På after work. Jag älskar hela konceptet after work! Man har jobbat hela dagen och alla är lite sega och vill prata om sin vecka samtidigt som man dricker öl. Här är jag utan tvekan social.
  • Hemma hos min mamma eller hos min faster. Där man liksom känner sig hemma. Inget förväntas av en och vi sitter bara och glor på tv, men vi liksom gillar varann ändå.
  • På middag hos kompisar när man bara är två par. Speciellt om det bjud på typ korv med bröd och värdinnan har mjukisbrallor. Gillar opretentiös mat och bara gött häng liksom. Då kan jag slappna av.
  • På gymmet. Förr var den här punkten på min hatlista och det finns fortfarande delar av gymvistelsen jag inte gillar (tex precis innan passet börjar) men sen är man bara går in i the zone så känns det som min hjärna äntligen får vila.

 

Jag vet att jag har skrivit om det här ämnet tusen gånger förut, men det ligger mig väldigt varmt om hjärtat och ni brukar uppskatta de här inläggen.
Jag tycker att det är viktigt att förstå att människor är olika, att en och samma situation kan uppfattas helt olika beroende på hur man är.
Och det är helt okej att det är så.
Det kan ingen charmkurs i världen ändra på.

img_2182

Pin It on Pinterest

Share This