December är en så tudelad månad för min del. Dels så älskar jag julmyset och alla ljus, att få göra fint och slå in paket och dricka glögg och hela den grejen. Men december är också månaden då min pappa blev sjuk.
Trots att det nu snart gått fem år så kan jag fortfarande minnas exakt hur den där månaden var, hur det luktade, hur det kändes inuti.
Den tredje december fick vi reda på att pappas cancer var obotlig, att vi bara skulle få sitta bredvid och se på när han tynade bort. Avgrundsdjupet som kändes inuti då är så svårt att sätta ord på. Som ett ständigt illamående och ett stort blött täcke över hela tillvaron.
Dagen efter det beskedet gick jag in i vecka tolv i min graviditet. Vi var på adventsfika hos en vän när jag kände hur det började rinna blod. En timme senare på en kall brits fick vi reda på att graviditeten var över.

Man säger ju att en olycka sällan kommer ensam. Det verkar onekligen stämma.
Hela december luktade handsprit och instängda sjukhusrum, plastmuggar med sugrör i och en pappa som slutade prata helt.
Allting var bara så fruktansvärt sorgligt och jag låg vaken hela nätterna och spelade candy crush för jag visste att om jag somnade skulle jag vakna med panik i bröstet och svårt att andas.
Så jag lät bli att somna.

Exakt en månad efter beskedet om pappas cancer så dog han.
Tre dagar in på ett sprillans nytt år så rämnade alltihop.
Sorgeåret som det brukar kallas första året efter någon dör.

Minns så väl första dagen på jobbet, när jag mötte en man i hissen som frågade om pappa mådde bättre och jag fick svara att han var död.
Bara sådär.
Så väldigt märklig upplevelse.

Nu är det snart december igen.
Det kommer bli ett annat december nu, ett med ljus och julklappar och glögglukt igen.
Men den där känslan av ett svagt illamående ligger ändå där i bakgrunden och gror.
Påminner mig om att ingenting varar för evigt.

Pin It on Pinterest

Share This