@annaileby_art
anna@annaileby.comJag har på senare tid (fast egentligen alltid när jag tänker efter) börjat känna mig så himla, himla ensam.
Jag har fina vänner, jag är ute och dricker öl och träffar folk, har man och barn, men är lika ensam i alla fall.
Jag känner mig ensam i det faktum att ingen riktigt förstår mig, kanske inte ens förstår sig på mig alla gånger.
Andra personlighetstyper är så mycket vanligare, de kan alltid hitta någon jämlik och hänga med den. Men min sort är så ovanlig, endast två procent av världens befolkning läste jag när jag tog mitt personlighetstest.
Jag har aldrig mött någon (förutom min mamma) som är som jag.
Jag känner mig ofta ensam med mina tankar, eftersom jag inte vet hur jag ska förklara det.
Orkar inte ens försöka för jag vet att det ändå kommer komma ut fel och att jag får plumpa kommentarer om att jag har social fobi och borde gå charmkurs.
Jag är extremt introvert, behöver oändligt mycket tid för återhämtning och har ett kontrollbehov som jag blir oerhört stressad om det rubbas.
Tex vill jag helst vara på en tågstation en timme innan tåget går, så jag hinner kolla från vilken plattform det går, hur det ser ut där och allt sånt i god tid. Jag vill ha gott om tid för alla eventualiteter.
Det här är såklart superirriterande för tex Emil som inte alls är likadan. Han tycker att man ska vara där max femton minuter innan, då har man ”gott om tid” och för mig ger det mig hjärtklappning bara av tanken.
Vi pratade om det här senast igår, han frågade ”vad är det värsta som kan hända, att du får ta nästa tåg bara?”
Men jag vill inte ta nästa tåg, jag vill ta tåget jag har bestämt. Jag vill aldrig spontant ändra mina planer. Jag måste känna mig trygg.
Jag måste känna mig trygg med allt. Omgivningen, personer, klädkoder, you name it.
Annars låser sig min hjärna och jag blir tyst och trött.
Emil är en enkel person, vad du ser är vad du får.
Gud vad jag önskar att jag var sån!
Jag är så oerhört komplex att jag ibland bara vill pausa från mig själv. Önskar jag kunde få åka på semester ifrån min hjärna någon gång.
Bara vara nöjd.
De gångerna jag känner mig fullkomligt tillfreds är när jag inte har några som helst måste. Inte behöver hänga tvätt eller laga mat eller någonting. Bara sitta ner, i lugn och ro. När Knut leker och jag bara får vara.
Då blir det äntligen tyst i mitt huvud.
Först då kan jag vila mig på riktigt.
Ååh, jag är EXAKT som du, Anna! Jag blir även jättestressad om jag t.ex. har något inplanerat på eftermiddagen, kan typ inte göra någonting fram tills dess för att jag liksom måste få det gjort först för att sen kunna göra något annat. Därför hatar jag att ha saker inplanerade, men samtidigt behöver jag tid för att förbereda mig inför saker, så spontana grejer är minst lika stressande. Min kille blir tokig på mig, fattar liksom inte och jag kan inte förklara heller.
Det är tack vare dig som jag fattat att jag är en introvert person – förstår mig själv lite mer nu, så tack för det.
/En som läst din blogg i flera år men aldrig vågat kommentera förut
Det låter som att du och min man är rätt lika. Vi har senaste tiden börjat prata väldigt mycket om det, och jag försöker att lära mig förstå. Tidigare kunde jag också säga sånt som typ ”vad är det värsta som kan hända” med efterföljande exempel, kan iofs fortfarande säga sånt. Jag försöker sätta mig in i hans situation, men ibland är det svårt. Gläds över våra olikheter också, men det är inte alltid lätt när man vill eller tänker olika, och kanske främst för att han tycker det är så svårt att beskriva just vad han tänker. Vet väl inte om jag kan ge så mycket tips eller tankar, mer än att du är inte helt ensam i det du känner eller hur du tänker. Det allra bästa är ju egentligen att du är så himla bra hur som helst, du verkar vara helt fantastisk som person!
Jag känner igen mig precis! Enligt personlighetstest så är jag till 97% introvert, känns ju betydligt högre än vad jag känner mig. Dock har jag tappat nästan alla vänner, en tog illa upp när jag och min familj blev vegetarianer, en annan hakade på skitsnacket kring det (och då är vi ändå alla 30+), en tredje slutade att höra av sig när jag berättade att dottern har cancer…
Hur som, som introvert har man ju, som tur är, ett rikt inre liv och klarar således ensamheten bättre än andra och är inte beroende av andras godkännande.
Tack för en bra blogg!
Jag är också väldigt introvert och man trivs ju bra med ensamheten för det mesta, men jag känner mig också ensammare med åren, men jag tror det har med livsstil att göra. Även om det finns få människor man verkligen connectar med så kan man komma nära många OM man umgås och pratar regelbundet. Men det är nog lätt för oss introverta att tappa bort det när mycket tid går åt till familj, i ditt fall ensamt jobb, och i mitt fall sjukdom så jag har ingen ork att träffa folk eller ens ringa.
Jag känner nästan alltid att det är mest jobbigt att träffa människor, men jag vet ändå att det behövs, och allra helst regelbundet med samma personer. Desto mer man träffar någon desto lättare är det ändå på något vis – det kan bli lite naturligt då.
Känner igen mig i det du skriver, har aldrig gjort ett ordentligt personlighetstest men har läst mycket om det. Jag har också en starkt introvert samt högsensitiv personlighet. Jag fångar lätt upp andras känslor och har väldigt svårt att skilja mina och andras känslor åt, kan känna andras känslor lika starkt som mina egna. Det går så mycket energi åt att bearbeta och försöka avgränsa alla känslor att jag måste ha mycket egen tid för att återhämta mig. Jag har förlorat vänner på grund av att jag inte ”har tid” (måste prioritera min egen bubbla) att ringa och vara social, jag kan känna mig isolerad och ensam ganska ofta och jag skuldbelägger mig själv trots att jag vet att jag inte kan ge mer av mig själv än det jag redan gör. Jag har ett otroligt socialt utmanande arbete där jag sitter i möten eller telefonsamtal ungefär 80% av min arbetstid som kräver att jag ständigt har hög fokus och är professionell i mitt bemötande (arbetar på en myndighet med stort kundfokus), däremellan krävs även social tid med kollegor då vi är tvungna att samarbeta i hög grad, man klarar inte mitt arbete ensam. Är dessutom gift med en extrovert man som har ett mer självständigt arbete och därför ofta har behov av att hämta energi på det sättet extroverta vill, att umgås och hitta på saker. Sedan ska relationer med den närmaste familjen och vännerna underhållas. Jag känner mig ofta som ett alldeles för utsträckt gummiband, jag orkar inte finnas där för bekanta så har en ganska liten umgängeskrets, släktingar som inte ingår i den allra närmaste familjekresten bortprioriteras och jag tackar ofta nej till sociala event, aw:s, kalas och liknande för det är ofta den enda tid jag kan få tillfälle att andas och försöka återhämta mig. Att de allta flesta inte har någon förståelse för hur min personlighetstyp fungerar är en utmaning i sig. Nu vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här längre förutom att jag mest ville visa att du inte är ensam, vi kanske är få och har svårt att hitta varandra (prata med och släppa in en främling in på skinnet ger iallafall mig ångest) men vi finns här!
Känner verkligen igen mig i allt du skriver! Jag har också gjort personlighetstest (myers-briggs) och fick resultatet infj. Är så tacksam över att jag har tre vänner med samma personlighetstyp (vilket är helt galet då den är så ovanlig), för oftast känner jag mig verkligen så himla, himla udda.
Känner igen mig väldigt mycket i dig. Har få vänner,vill i och för sig endast ha ett fåtal, tror inte att någon orkar med mig och jag vill helst vara ensam, ifred.
Läs gärna ” Introvert, den tysta revolutionen” av Linus Jonkman.
Den gav mig ett lugn och en bekräftelse på att jag är duger som jag är.
Och till sist Anna, drunkna inte i dina känslor.
Jag är åt andra hållet, extremt extrovert. Mår helt uselt av att vara ensam, vill helst ha folk runt mig hela tiden. Jag får all min energi från människor och när det ”händer något” runt mig. Det bästa jag vet är att åka bort, helst långa resor. Längtar aldrig hem. Jag har nu varit hemma i nästan två år med min dotter. Ensam från 5-17 varje dag. Vi skulle dela lika på föräldraledigheten men eftersom våran dotter har ätovilja och bara ammar (tar inte flaska heller så det går inte att pumpa ur) så har jag varit hemma hela tiden. Jag är helt dränerad på energi när maken kommer hem. Han är extremt introvert och vill helst inte träffa nån när han kommer från jobbet. Jag tycker att det är jättejobbigt att vara såhär extrovert och inte ha så många vänner. Jag är beroende av andra för att må bra. Jag väljer inte att vara ensam. Jag har aktivt försökt hitta fler vänner men det är inte så enkelt, vill inte bli vän med vem som helst om du förestår, vill ju klicka med personen också :-). Om en vecka ska jag börja jobba, ska bli roligt men känns också jättejobbigt för om dottern inte plötsligt börjar äta om en vecka så sätter dom sond. Känner mig helt slut på efter att varit ensam såhär länge med ett barn som inte äter.
Jag känner också igen mig…
Åh, vill bara säga att du inte är ensam! Jag känner mig precis som du beskriver dig själv. Jag vill ha hängslen, livrem och extra hängseln för att känna mig säker. Vill ha full koll på situationen annars ballar hjärnan ur. Gillar att göra saker jag är bra på men ogillar nya, oväntade saker. Och ingen jag känner känner likadant.
Dragen du beskriver liknar min fars och systers. Men vad är det för personlighet och hur mäter man att 2% tillhör den?
Ha en fin och solig helg ☀️
Det här är varför jag läser din blogg! Jag är exakt likadan.
+1 på det. Ibland är det en sån obeskrivlig lättnad att bara kunna gå in på en blogg och få bekräftat att en inte är totalt ensam med sin personlighet.
Jag är introvert. Jag läste en bok om det tidigare och den beskrev mej rakt av. Författaren hette Linus..något. Jag tillhör de 2% som är introverta. Jag är inte lika social som du. Har vuxna barn. Jag älskar att vara hemma. De vänner jag har är de som finns på internet. Jag har inte jätte behov av att träffa människor. Har man, hus, 1 barnbarn, 3 vuxna barn, odlingar att ta hand om. Dessutom har jag fibromyalgi som just nu är jobbig. Jag känner mej inte ensam. Men förstår hur du menar. Det är inte ofta jag träffar introverta personer. Skulle vara roligt om man kunde ha en egen sådan klubb..hehe.
Tack för en trevlig blogg.
Åh! Du skulle ha varit kompis med min man, vi är väl ungefär som du och din man fast tvärtom då… Jag är enkel, extrovert och tidsoptimist som pratar mer eller mindre konstant och ja, jag har såklart svårt att förstå min man som aldrig pratar i onödan eller säger något utan att tänka noga innan….och han är både organiserad och har extrem framförhållning… Han känner sig nog också ofta ensam med sina tankar och känslor trots att han har fru och tre barn. Det är ju sannerligen inte enkelt för er! Men å andra sidan skulle han ju knappast exempelvis skriva eller ringa eftersom han inte riktigt är den som pratar i telefon eller skriver brev… Hoppas du hittar vänner som du känner igen dig i. Du är så fin och duktig tycker jag och du ska ju inte känna dig ensam om det inte är det du vill. Lycka till! Styrkekramar!