pappa2

För ett tag sen träffade jag en vän, som blivit av med båda sina föräldrar på kort tid. Hon frågade om man någonsin kommer över att de är borta.
Jag har kommit över det. Eller i alla fall hittat ett sätt att hantera att min pappa inte lever längre.

För jag äter lunch med honom ibland.
Jag känner direkt på morgonen att det är en sådan dag då jag och pappa ska äta lunch.
Jag sätter mig i bilen lite tidigare, för att slippa rusningen. Kopplar på min spellista och höjer volymen. Sen sjunger jag med, ofta med klump i halsen och brännande ögonlock.
Sen köper jag mat. Ensam.
Åker till samma ställe jämt, går aldrig ens ur bilen.
Det räcker med att vara där.

Jag stänger av musiken, äter och pratar med pappa utan att öppna munnen en enda gång.
Säger allt jag måste prata om, ventilerar och jag vet precis vad han skulle svara.
Han var en enkelspårig man så jag kan lista ut vad han hade svarat. Antagligen nått i stil med ”skit i dom, du är ju bäst”.

När jag svänger ut på motorvägen igen så sätter jag på musiken igen.
Sjunger med fast utan klumpen i halsen.
Lättare.

Jag stannar i bilen och han stannar i jorden.
Ändå är han mitt allra bästa lunchsällskap.

pappa-1024x1024

Pin It on Pinterest

Share This