Annas Provsvar!

Den här månaden alltså, så omtumlande! Har pendlat mellan hopp och förtvivlan i flera veckor.
Först var det knölen i bröstet som oroade mig, sen det höga prolaktinvärdet och den eventuella tumören i huvudet.
Sen kunde vi avskriva knölen som helt ofarlig och igår kom provsvaren om det nya blodprovet som visade att värdet nu gått ner och låg på normalt (det höjda kan ha berott på stress)
Så numera är jag alltså frisk!
Strålande nyheter!

En annan sak jag klarat är att ha en helt vit månad, alltså ingen alkohol alls under januari.
Jag har varit på både fest och afterwork och det har gått över förväntan!
Det var helt klart värst i början och jag har saknat det där glaset på fredagen när man lagar mat, men ändå så har jag känt att det varit väldigt nyttigt för mig att låta bli.
Nu utmanar jag mig själv att fortsätta en månad till, februari är ju trots allt ganska kort haha!

Tänk vad fort det kan vända ändå, från totalt skrutt till pepp på livet igen! Hurra för det!

Livets Hus På Öland!

Igår när jag kollade på Husdrömmar på Svt gjorde jag det fatala misstaget att gå in och kolla på Hemnet.
Man ska aldrig kolla på Hemnet!
Det slutar bara med besatthet och magont, så även denna gång.
Hittade nämligen LIVETS HUS på Öland! Nu kan jag således inte sluta tänka på det!

Det där huset har prick allt jag vill ha (minus badkar och enskildhet) och nu MÅSTE jag bara ha det! Problemet är att jag inte har 3,5 miljon *valfri gråtemoji*
De kanske kan tänka sig ett bloggsamarbete?! De sänker priset med en miljon och jag lovar att alltid nämna, vem som nu vill bli nämnd?!
Nä men skämt åsido, kolla vad fint det är:


Tänk va, Emil kan jobba som elektriker på ön, de har säkert fullt med el som behöver fixas. Jag kan teckna hela dagarna med Ölandsluft i lungorna och Knut kan spela innebandy i det stora vardagsrummet!
Åh, den som ändå hade 3,5 miljon.

En Annan Dagens!

Såhär såg jag ut förra veckan minsann. Rummet där jag brukar ta bilderna var upptaget så fick förevigas i min ateljé istället.
Det här var en speciell dag på det sättet att jag invigde mina nya varskor = nästan vår! Yay!


* Girls rule-tröja, Gina Tricot
* Kjol, Vero Moda
* Skor, Adidas
* Ribbad t-shirt med hög hals (mitt bästa!) Lager 157
* Keps, Nelly

Annas Hår, Den Eviga Frågan!

Låt oss prata om mitt hår, det är nämligen min favoritsak att tänka på och undra över.
Det jag klurar på just nu är färg och form, som vanligt med andra ord.
Jag är lite inne på att färga det brunt igen. Är egentligen väldigt förtjust i det grålila, men känner mig så himla…..grå.

När jag föreslog på jobbet att jag skulle färga håret såhär (skitsnyggt):

Så tyckte de att det inte riktigt var min stil. Att jag skulle känna mig för vanlig då.
Kanske är det så, fast jag trivs ju i mörkt hår. Trivs i det mesta utom rött.
Men då kom jag att tänka på en annan sak som skulle göra det lite mer….edgy.
En kort lugg kanske? En sån där ögonbrynen syns.
Risken är ju att man känner sig som en femåring. Men kolla vad fint det KAN bli:

Mina Favoritbilder 2017!

Förra året var jag ovanligt duktig på att ha med mig kameran. Det här är mina favoritbilder från 2017:


Året började i Schladming ihop med Emil. En hel vecka i Alperna bara vi två. En investering i vårt förhållande som sannerligen färgade av sig på resten av året. Grym start!


Förvisso en mobilbild, men ändå så viktig bild för mig. Barbro Lindgren läser Benny för Knut, i samma veva fyllde han tre år. Hon tyckte att han hade så fint namn och ett halvår senare kom hon ut med boken ”Knuttes hus”!


Jag åkte till Stockholm och lämnade in alla mina originalteckningar till Rabén & Sjögren. Minns så väl känslan, fick stanna på vägen och bara dum-le för mig själv för jag var så himla glad.


Vi mötte våren i ett soligt Köpenhamn med våra kompisar Carro och Martin. En strålande idé!


I April åkte vi till Värmland och Branäs med Tobbe och Tilda. Knut gick i skidskola och vi solade mot husväggen och drack prosecco.


Jag åkte till Akvarellmuséet på Tjörn med mamma. I år åker vi dit igen!


Vi var i Stockholm och gick både på Skansen och var på min bästa kompis bröllop i Hagaparken.


Sen var det midsommar och jag hade det bästa kompisgänget och Knut spelade dragspel på scenen i Apladalen.

Sen kom vi till Öland och livets plats! Vi har hyrt samma stuga i år igen och tänker hyra den alla år så länge jag lever helst!

Vi var på Astrid Lindgrens värld, målade om vårt hus och jag åkte till Stockholm och Johan i fem dagar.


Vi var i Höganäs och ett väldigt stormigt Mölle för att fira vår femåriga bröllopsdag.


Det var augusti och jag var gravid. I fyra dagar var jag gravid innan jag började blöda.


Det blev höst och vi hade releasefest för Fislandet!

Sen direkt vidare till Göteborg och bokmässan. Det var et väldigt flängande där ett tag. Det var nog tur, så slapp jag tänka så mycket på sånt som skavde i hjärtat.

Andningspaus i Värmland.

Jag började teckna stort och någonting hände och allting blev plötsligt mycket bättre. Jag började på drejkurs för att kunna få skapa utan säljpress.


I slutet av året åkte jag till Umeå och Musikhjälpen. Kände mig plötsligt som en del av något stort.

Avslutade 2017 på bästa tänkbara sätt, med årets finaste vinterdag i djupaste Småland.

Tack 2017 för det mest omtumlande och på många sätt bästa året i mitt liv! Jag lärde mig mycket, på både gott och ont.

Annas Stil!

Nu när det ”snart” är dags för vår (jag brukar räkna att det är vår efter min födelsedag, den 8 mars, så ni vet) så var jag tvungen att göra ett litet stil-inspirations-collage.
Förra året satte jag ihop ett likadant med förhoppningen att se ut ungefär såhär:


Det lyckades jag ganska bra med faktiskt.
Jag hade mycket blekrosa på mig och köpte en svart, lång t-shirtklänning som nog är mitt mest använda plagg i garderoben, älskar den så innerligt och får alltid en massa komplimanger när jag har den. Den kommer få hänga med även i år. Även kjolar som slutar nedanför knät kommer jag köra på även den här våren och sommaren. De är nämligen perfekta att kombinera ihop med mina nya Adidasskor!


Många midilånga kjolar (köpte två perfekta på Öland förra sommaren), mycket randigt och många vita t-shirts. Och gympadojjor förstås. Det är min plan!

 

Anna Får Hjärnsläpp!

Igår gjorde jag en ytterst korkad sak.
Skulle rensa bort en massa bilder på min dator som bara ligger och tar plats, kopior på teckningar och sånt där.
På nått jäkla sätt så råkade jag radera hela min inspirationsmapp och alla mina teckningar!
Min bästa datafixarkillkompis gick in och försökte styra upp men tyvärr var alltihop borta.
Alltså, hur jävla dum får man bli?!

Minns inte riktigt mer vad som låg i den mappen jag raderade, har i alla fall kollat att alla semesterbilder och sånt finns kvar och teckningarna har jag ju både kopior av på bloggen och originalen (i en del fall i alla fall) i lådor i ateljén.
Hjärnsläpp deluxe, men mycket plats fick jag på datorn i alla fall!
Hoppas nu bara jag inte inser om några veckor att jag råkat ta bort något livsavgörande….

KILLFREDAG!

Idag är det fredag och numera innebär ju det killfredag, dvs att jag tecknar en man, för omväxlings skull.
Men idag tyckte jag att det inte var mer än rätt att teckna själva upphovsrättskvinnan till just killfredagar, nämligen eminenta Sandra Beijer!
Så här kommer en teckning på henne, trots killfredag (men det ÄR ju faktiskt roligast att teckna tjejer, om jag nu ska vara helt ärlig)


Texten jag använde tecknade jag med guldpenna och kommer från låten Hejdå Patriarkatet som Isabelle Pedersen sjöng för några år sen (finns på spotify, rekommenderas varmt!)
Tyckte det passade extra bra nu i samband med Guldbaggegalan och klippet på Alexandra Dahlström som florerar överallt nu.
För nu, nu jäklar händer det!

Time Out.

Igår gav jag mig själv en time-out och struntade i att gå till jobbet Istället packade jag ner träningskläder, bikini och tog med mig Vestis och åkte på spa.
Jag ville unna mig någonting och helst något varmt då jag ständigt är iskall.
Vi började med 45 minuter i gymmet och jag passade på att springa på löpbandet för första gången. Har alltid varit livrädd för dom då jag tror att jag ska trilla av, men nu var det ju bara vi där så då kunde jag testa. Två kilometer orkade den här trötta kroppen springa, inte mycket vill jag lova, men mer än jag gjort på länge.
Men med strålande utsikt och bäst sällskap så klarar man mycket.

Sen la vi oss i blöt, i flera timmar. Pratade om livet och all dess jävlighet.
Slumrade till på sängarna och bara andades en stund.
Så himla bra dag.

Jag är förvisso inte sjuk i cancer, men fortfarande sjuk.
Det är ju inte sköldkörteln det är fel på utan hypofysen som sitter i hjärnan (som i sin tur påverkar sköldkörteln)
Tumören sägs ju vara godartad (om det nu är en tumör vill säga) men ändå att tänka på att jag har den i huvudet är väldigt olustigt.

Samtidigt är det skönt att få svar. Att det faktiskt är någonting.
Att jag inte bara inbillat mig att jag mått såhär.
Sålänge det är något som går att göra något åt så känns det okej.
Men det gör mig fortfarande rädd.
Väldigt rädd.

 

Känslomässig Bergochdalbana!

Igår var en så himla känslomässig dag, minst sagt.
Jag lovade ju att berätta allt för er och nu känns det som jag kan göra det.

Jag har som ni säkert vet och märkt, mått dåligt de senaste veckorna.
Det började för några månader sedan när jag upptäckte en knöl i ena bröstet. Jag tänkte inte så mycket på det då utan glömde bort det.
Men sen kände jag den igen, visade Emil och han sa att jag nog borde gå och kolla upp det.

Sagt och gjort så bokade jag tid på vårdcentralen och fick komma dit redan dagen efter.
Det klämdes och kändes och sedan skickades det remisser till Jönköping, både till bröstmottagningen och till mammografi.
Läkaren sa att det borde gå fort, att sådana här saker aldrig får vänta så när jag inte hade hört något efter två dagar ringde jag igen.
Då hade de missat att skicka en remiss.
Efter ytterligare några dagar och sömnlösa nätter (har oroat mig så otroligt mycket över det här ska ni veta) så ringde jag igen och de hade FORTFARANDE inte skickat någon remiss.
När jag sedan ringde för tredje gången fick jag frispel och gormade och skrek åt den arma människan på andra sidan.
Efter det fick jag en tid.

Den tiden var igår.
Emil tog ledigt från jobbet och skulle följa med.
Precis innan vi skulle åka ringde min mobil och jag fick ett annat besked om ett blodprov jag tagit någon vecka tidigare.
Provet visade att jag hade en höjning av prolaktin, som oftast beror på en godartad tumör i hypofysen som påverkar sköldkörteln (vilket i sin tur gör en trött, deprimerad och får svårt att bli gravid)

Så jag hade nu under två veckors tid hört ordet tumör två gånger.
Något man helst aldrig hör.
Jag tappade det.
När jag mötte upp Emil så började jag gråta, kändes som hela jag var fullproppad med tumörer och att det växte elakheter i hela min kropp!

Han var märkbart orolig över det hela han också och vägen till Jönköping kändes evighetslång.
Att behöva prata om hur vi ska göra med Knut om det bara är Emil som finns kvar, hur stora oddsen är att överleva om man har tumörer överallt och alla andra tänkbara scenarion.
Tårarna brände hela tiden.
Att lämna Knut, så ofattbart att tänka på.

För oavsett om proverna visade något eller inte så hade det redan börjat snurra i mitt huvud och att ens behöva tänka på ”om” är otroligt påfrestande ska ni veta.
Väl inne på mammografin kändes det nästan som jag skulle svimma, fick svårt att andas men ville bara få det överstökat.
Fick ta både röntgenbilder och en läkare gjorde ultraljud över båda brösten.
Knölen visade sig vara ofarlig!

Jag har aldrig blivit så lättad!
På vägen dit kändes det som jag var döende och på vägen hem kände jag mig ytterst levande!
Jag firade direkt med en dubbelnougat.

Någon på instagram frågade om det var bebis på gång när jag la upp en bild på en sjukhuskorridor. Sånt kan man ju anta och spekulera i bäst man vill förstås, men snälla fråga aldrig det.
Jag vill som ni säkert vet, väldigt gärna bli gravid. Men hade för några veckor helt glömt bort det pga allt det här.
Så att nu inte ha cancer men ändå direkt få en påminnelse om att jag inte är gravid, var minst sagt onödigt.
Kan vi inte bara bestämma, en gång för alla, att ingen någonsin är gravid förrän motsatsen bevisats eller berättats. Så fram till dess bör ingen fråga om saken, för tids nog syns eller märks det i vilket fall som helst.

Problemet med sköldkörteln kvarstår fortfarande och fler prover ska tas för att få reda på vad det beror på.
Men det är i alla fall i de allra flesta fall något som går att medicinera och det kan jag leva med.
Allting jag kan leva med känns som en fis i rymden i jämförelse med att inte leva alls.

Tack för alla fina tankar igår!
Ni är bäst!
Och en stor eloge till alla er som kämpar, där proverna inte visar att allt är bra. Ni är otroliga!

Pin It on Pinterest

Share This