Knuts Födelsedag!

Knuts Födelsedag!


I lördags var det äntligen dags för Knuts efterlängtade födelsedag!
Han lyckades sova ända fram tills vi kom in, även om det pep lite misstänkt inne från hans rum precis innan vi gick in.
Han blev så himla glad för sina presenter! Man kan väl säga att årets födelsedag gick i Lego-tema.
Av oss fick han en lego brandstation och en lego riddarborg (båda två köpta på loppis, win!), en bok, några gubbar från ett barnprogram han älskar, Ben 10 och en målarlåda full med nya pennor.


Sen fick han det han tjatat om sen i somras, nämligen en kick-bike! Dock var det lite vingligare att köra än han hade väntat sig så det blir till att öva så fort snön är borta.

Det svåra med att fylla fyra år, är att hålla upp fyra fingrar. Det krävs övning.


Efter frukosten var det dags att bygga ihop allt lego med pappa.


Klockan tre kom gästerna med ännu mer lego, vilken lycka!

Knut somnade överlycklig på kvällen och sa att det varit hans bästa dag på länge! Så härligt att höra det från sina barn. Dagen efter vaknade vi och gjorde om alltihop igen, för då var det dags för kalas nummer två.
Nu ska vi vila fram till midsommar.
Grattis min älskade fina unge på fyraårsdagen!

Stora Inlägget Om Pressen!

Stora Inlägget Om Pressen!

Volang Linda skrev ett så himla ärligt och fint inlägg om hur det är att vara egen företagare och försöka driva sina hjärteprojekt trots motvind.
Jag kände igen mig så himla mycket och kände att jag också delge er min version av det.

Ibland får jag för mig att jag är en del av den såkallade ”bloggosfären” som det pratades så mycket om för några år sen. Att jag som varit med så himla länge och ändå har en hel del följare, liksom borde höra till.
Förut kände jag tydligt att jag gjorde det också, jag syntes ofta i de stora bloggarna (eller mina porträtt gjorde det snarare) och vi var liksom ett gäng som höll ihop.
Sen hände något.
Modebloggarna jag älskade att läsa för deras personliga stil tog plötsligt in egna fotografer som följde dom var de gick, allt det personliga försvann och det blev som att läsa vilket modemagasin som helst. Alla kläder var sådant som inte ännu släppts i butik. Svåråtkomligt och inte för mig.

Det började startas bloggträffar och alla mina favoriter sågs och drack öl ihop men det enda jag såg att jag inte var med.
Att jag bodde i fel del av Sverige.
Att ingenting utanför Stockholm tycktes spela någon roll.
Där någonstans började jag känna att jag kanske inte var en del av det där gänget trots allt.

Jag känner mig mer och mer distanserad från det där. Att äta frukost på restaurang varje morgon och ”ta in lite av varje från menyn”.
Jag var i Stockholm i fem dagar i somras och åt då frukost ute pga. Johan som jag bor hos inte har nått kök.
Jag höll på att bli ruinerad bara av frukostarna!
Ägg, kaffe, juice och fralla för 150 spänn.
Försökte snåla in en morgon och bara ta mackan och kaffet, då kostade det 148 kronor.
Ursäkta min småstadsvana nu men det är helt jävla orimligt!
Att gå ut hela familjen varje morgon och ta in allt på menyn skulle med andra ord kosta typ 700 spänn. FÖR FRUKOST!!!
Vet du hur många limpor och Bregottpaket du får för 700?!?!

Jag har varit egen nu sedan 2010 och nu för tiden går det okej.
Jag har att göra, tjänar pengar så jag inte längre måste leva på nudlar och vatten. Kan unna mig saker då och då.
Men jag skulle ändå aldrig kunna ta in allt på menyn på frukosten.
Eller så är det bara för att jag vet hur det är att faktiskt behöva leva på just nudlar och vatten.
Då tycker man bara att det är helt jävla idiotiskt att äta frukost ute varenda dag.

Ändå blir jag avundsjuk.
Avundsjuk för att jag inte lever ett sånt liv, där pengar inte verkar spela någon roll.
Där när att unna sig innebär att köpa någonting för flera tusentals kronor.
Jag har inga föräldrar med hus på Rivieran, inte heller kompisar vars föräldrar har hus på Rivieran. Inte ens kompisars kompisar har hus på Rivieran.

Ibland känner jag bara att allt står mig upp i halsen.
Att jag måste screena mellan turkosa hav och dyra väskor, egna make-up artister och flotta samarbeten.

Den klick jag trodde jag hörde till för några år sedan, har aldrig varit tydligare att jag absolut inte ens är i närheten av att platsa in bland.
Jag kommer aldrig bli en riktig bloggare sålänge jag fortfarande äter min fil i skål och inte bowl, när jag fortfarande tycker marabou´s apelsinkrokant är godare än 99%kakaohaltig choklad, när jag fortfarande hyr min sommarstuga, äter köpebröd och målar mina naglar själv.
Tji fick jag.

Artipelag på Värmdö

VS Store mosse nationalpark, Värnamo

Om Att Vara Gift Med Emil!

Om Att Vara Gift Med Emil!

Emil är inte min ungdomskärlek, min one and only från början så att säga.
Jag har hunnit vara ihop med en hel hög faktiskt, en del som jag aldrig i dagsläget ens skulle ta i med tång och en del riktigt fina guldkorn som jag fortfarande tycker mycket om.
Jag är glad för det. Att jag provat. Sett vad som finns. Sett vad jag inte vill ha.
För när Emil kom så var det så självklart HAN! Det är så jag vill att han ska vara, så jag vill att han ska se ut, så jag vill bli utmanad.

För han är en utmaning. Eller han utmanar mig och det är oerhört viktigt.
Det gör att vårt liv ihop aldrig blir slentrian.
Vi är otroligt olika och jag tror att en del som ser oss utifrån undrar hur sjutton vi två kan vara ihop.
Men det är just det, att han lär mig uppskatta andra saker, tvingar mig att se med nya ögon och jag gör detsamma med honom.

Emil älskar naturen. Att promenera i skogen, locka svamp, cykla mountainbike, åka skidor, springa terränglopp och allt annat jag tycker är fullkomligt onödigt. Inte svampplockningen då, för det är ju kul.
Men han får med mig ut, när jag annars skulle legat hemma.
Han är en sådan person som orkar släpa med sig gjutjärnspanna för att det är roligare att göra pannkakor över öppen eld.
Något jag aldrig skulle gjort.
Men jag älskar honom för att han orkar.
Det ger dessutom vår familj så himla fina minnen efteråt, allt det där slitet han lägger ner.

Han försöker aldrig ändra på mig, tämja mig eller hålla fast mig. Han vet att enda sättet att vi två ska kunna vara ihop är att jag måste få flyga fritt.
Jag får åka iväg i flera dagar och bara vara själv, dela upp semestern så jag har dagar utan honom.
Han förstår att jag inte kan andas om han håller för hårt och för det är jag evigt tacksam.
Det är fan ingen walk in the park att vara gift med mig och få, om någon annan, hade klarat det förutom Emil.

När jag gifte mig med Emil la jag ner förhoppningarna om någon som höjer mig till skyarna och avgudar marken jag går på. Emil är inte alls sån.
Men det gör också att jag inte känner mig överlägsen honom på något sätt. Vi är lika starka och bra båda två. Det är för mig en anledning att det fortfarande håller. Att vi är jämbördiga.
I andra förhållanden har jag ibland känt mig underlägsen och då gjort saker jag sedan ångrat, sänkt mig själv och mitt värde och jag har även haft förhållanden där jag känt mig förmer och utnyttjat situationen för att jag vet att han kommer älska mig ändå.
Typiskt ohållbart med andra ord.
Emil är inte de stora ordens man. Men han är bra på att säga att jag är fin när han tycker det, förvisso också bra på att ifrågasätta hur sjutton jag ser ut då och då. En mindre bra egenskap 😉

Han är inte den jag såg framför mig när jag var femton år.
Ändå är han den absolut perfekta mannen för mig.
När han står och grillar högrevsburgare på Ileby´s bodega i sitt skinnförkläde, väger han upp alla fisar jag får utstå på kvällarna.
Emil alltså, vilken kille. Så långt ifrån perfekt att han blir alldeles otrolig.

Anna Ritar Minnesporträtt!

Anna Ritar Minnesporträtt!

Då och då får jag frågan om jag kan teckna minnesporträtt. Det är nästan mitt favorituppdrag för det känns så hedrande på nått sätt och så blir de anhöriga alltid så himla glada och tacksamma.
Fördelen med teckning är ju också att jag kan sätta ihop olika bilder, som tex den som jag gjort på min pappa och min son. Eftersom de aldrig hann träffas, så är det den perfekta teckningen när de är tillsammans.

Här är några fler exempel på minnesbilder jag gjort:


Det behöver ju inte alltid röra sig om personer heller, i en del fall har det varit minnesbilder med djur:


Det måste ju inte heller vara en minnesbild av någon som gått bort, den kan ju vara ett minne av en tid också, tex en graviditetsteckning!

Den här veckan har jag jobbat med en av de tuffaste beställningarna jag gjort, nämligen en minnesbild av lilla Ellie med ett foto av sitt syskon i magen. Så otroligt sorgligt alltihop. Ellie har en egen insamling för barncancerfonden, den hittar ni här.

Anna Ritar Header!

Anna Ritar Header!

Ni följer säkert Krickelin (om ni mot förmodan inte gör det så måste ni genast börja) och har då säkert sett att hon flyttat till egen sida.
Jag fick den stora äran att teckna hennes nya header!
Älskar att teckna headers, det ger så fint, lite personligare intryck på en blogg. Dessutom har jag ju tecknat Kristin vid flera tillfällen innan, så att få teckna henne igen var såklart himla kul.

Såhär såg processen ut, grundade med pan pastels för att sen teckna alla detaljer med polychromos pennor. Här anar ni min nya investering också, nämligen ett ritbord som går att luta så jag nu slipper sitta framåtlutad över bordet. ÄLSKAR´T!

Såhär blev den färdiga teckningen, är speciellt nöjd med lite turkosa tonen i hårets skuggningar.


Såhär blev den färdiga headern sen, när Kristin fixat den som hon ville:

Tack snälla Krickelin för förtroendet!

Såhär ser de andra teckningarna jag gjort av henne ut:

Pin It on Pinterest